ARTIKEL: Livets osäkerhet – och vår längtan efter visshet

Jan 30, 2017

Alec har inget land som vill ta emot honom.
Ruben behöver ovisshet för att skapa.
Maria blickar ut i kosmos.
Jonna vet att allt kan kastas om när som helst.
Möt flyktingen, konstnären, astronomen och filosofen och deras tankar om ovisshet.

Han är strax över 20 och kan bara ta en dag i taget. I tre år har Alec levt illegalt någonstans i Sverige. Han kan inte resa hem. Då blir han dödad, det är han säker på. Han kan inte stanna kvar. Migrationsverket har sagt nej.
Hur lever du, frågar jag och han svarar på svenska:
– För stunden.

Frågan: Hur hanterar vi att livet i grunden är ovisst?
Det finns många synonymer till ordet oviss – osäker, oklar, vag, svårbestämd, oförutsebar. Det är motsatsen till viss, släkt med veta, med vetskap, med att känna sig säker och ha kontroll.
Under många år arbetade jag med kvinnliga kollegor från den del av världen som vi då kallade den tredje. Jag berättade hur jag levde, de berättade om sin livssituation. De tittade förvånat på mig: Kunde jag alltid nå en läkare, skulle jag få pension, var risken minimal att jag skulle dö i barnsäng, fick jag rösta, blev jag inte våldtagen om jag gick till polisen, hade jag aldrig fått stryk varken av min pappa eller min man. Deras berättelser fick mig att förstå att jag i hela mitt liv burits av en känsla av trygghet, av att vara säker.
Och jag är inte ensam. Kanske är det därför det ovissa oroar oss så.
Talar med människor jag möter om deras ovissa upplevelser. De vill gärna berätta, men inte medverka. Där är hon … och hon … och han som förlorade jobbet över en dag. De gick till arbetet som vanligt, kallades oväntat till ett möte och gick hem arbetslösa. Där är han som svarade i sin frus telefon och vars liv aldrig mer blev sig likt. Där är de många berättelserna om besöket på vårdcentralen som slutade på akuten, på operationsbordet, på avdelningen för onkologi.
Och så reaktionerna. Först den där känslan av kaos, en livsvärld som bryts isär. Visshet som byts till ovisshet. Så de många tankarna, känslorna, rädslan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Så, med tiden, en slags anpassning. Det dramatiska blir osannolikt nog ofta vardag. Det ovissa förvandlas igen till en form av oviss visshet.

ALEC: Ensam på Malmö central
Den 8 augusti 2011 stiger Alec av tåget på Malmö central. Han är 15 år och vet inte var han är. När familjen av politiska skäl blev hotad, när farbrodern slogs halvt ihjäl, sattes han på ett plan till Paris. Där mötte en släkting, som istället för att erbjuda honom en tillflyktsort tog med honom till ett café, gav honom lite pengar och gick sin väg. Ensam, förvirrad, övergiven utan mål eller mobiltelefon ber han en landsman som sitter vid ett annat bord om råd.
”Stanna inte”, säger mannen, ”det där partiet som vill er illa kan hitta dig här. Res till Sverige, Danmark, Finland, dit har nästan inga av oss åkt.” Han köper en biljett. Reser genom ett okänt Europa och stiger av på Malmös centralstation. Han vet inte var han är. Förstår inte ett ord. Känner ingen. Pengarna han har kvar räcker till lite mat.

KONSTNÄREN: Vi rör oss alla mellan säkerhet och ovisshet
Ruben Wätte är konstnär och har av nödvändighet närhet till ovissheten – i  sitt konstnärskap ”ur ovissheten föds kreativiteten”, privat ”nästa vecka ska jag betala in 20 000 till skatteverket, det har alltid gått hittills” och personligt genom att våga möta sig själv.
– Vi befinner oss alla på en skala mellan frihet och kontroll, mellan säkerhet och ovisshet. Jag tycker att människors förhållande till denna skala är väldigt intressant, även mitt eget. För mycket kontroll klarar jag inte. Jag blir fysisk sjuk om jag till exempel tvingas arbeta med något som inte engagerar mig. Får svårt att andas, någon slags ångest.
Ovissheten är på sätt och vis lättare, säger han, och i skapandet är det en förutsättning. För att något ska födas måste han stå ut med att han inte riktigt vet vart han är på väg, så att något oväntat kan visa sig. Något nytt.
Klarar du hur mycket ovisshet som helst?
– Nej, jag är rädd för allt möjligt, separationer till exempel och att vara ensam utan att sysselsätta mig med något, och mörker.
Han är rädd, och han utmanar sig själv. Som i somras då han levde ute i skogen i fyra dygn med bara en sovsäck, en dunk med vatten och ett myggnät. Vad skulle hända om han inte hade något att distrahera sig med? Hur skulle han reagera när det blev alldeles svart? Hur skulle han stå ut när hungern slet i honom?
Och hur gick det?
– Till en början var det jobbigt – mörkret på natten, att jag inte hade något att göra. Den där aphjärnan tjattrade oavbrutet. Men jag lät den vara, jag lät allt vara, jag stod ut och då blev det tystare och lugnare och uthärdligt.
Många i vår del av världen lider brist på det här formen av möten med det ovissheten, menar han, både i naturen och det okända inom oss. Därför har han i sommar skapat ett konstprojekt i stadsdelen Råby i Västerås –  Dungen, en tillfällig kreativ vildmark. Under några sommardagar finns han och några konstnärskolleger där för att tillsammans med den som har lust utforska ovisshetens gräns.
Vad ska ni göra?
– Det vet vi inte. Det beror på de som kommer. Och det viktiga är inte vad vi gör utan om vi kan skapa en känsla av frihet som deltagarna kan ta med sig därifrån. Ett inre ovisst privat rum.

ALEC Två dagar på Centralstationen

I två dagar lever Alec på och kring Centralstationen. Han är mycket rädd. Fryser. Och när pengarna tar slut har han inget att äta. Han närmar sig människor, men ingen vill tala med honom. Så ser han att en kvinna som betraktar honom. Han tecknar – magen, munnen – ”jag är hungrig”. Hon köper en smörgås, ger honom något att dricka. Så går hon. Nästa dag ses de igen, hon tecknar: Följ med mig hem. Han tror att saken är klar. Här kan han bo. Hjälpa till med lite vad som helst, så som man gör med främlingar i hans hemland. Men så är det inte. Efter en natts sömn åker hon med honom till Migrationsverket för att hjälpa honom söka asyl.
– Asyl, uppehållstillstånd, vad är det?, säger Alec nu. Jag visste inte hur något fungerade utanför mitt eget land. Jag var bara livrädd och sökte skydd. Bara det.

ASTRONOMEN: Vi vet inte hur stort universum är
Vad vet vi egentligen om världen? Finns det något som i grunden är säkert Maria Sundin docent i astronomi på Göteborgs universitet. Hon har det lite körigt när jag når henne. Hennes häst har tappat två skor och nu haltar han, hur ska det gå? Men visst har hon tid att tala om sin passion, om jorden, solen, galaxerna, planterna.
– Vissa saker är väldigt säkra. Ta det där med gravitationen till exempel. Varje gång du släpper något så faller det till marken. Skulle det falla uppåt skulle jag bli ytterst förbluffad, om än uppiggad som forskare. På samma sätt finns det regelbundna mönster på stjärnhimlen. Att det tar månen 29 dygn att kretsa ett varv runt jorden, det vet vi säkert. Men det är väldigt många saker vi inte vet. Hur blir det när solens energi börjar sina? Hur såg jorden ut för 4 miljoner år sedan? Det kan vi bara försöka förstå med indirekta metoder.
Hur stort är universum?
– Det har vi ingen aning om. Vi kan bara uttala oss om den del som vi kan studera med de metoder vi har idag. Och det oroar inte mig alls, istället tycker jag det är imponerande att innevånarna på en så liten planet försöker utforska detta stora.
Solen, den stjärna jorden kretsar kring, är bara en av de cirka 100 miljarder stjärnor som finns i vår galax Vintergatan, berättar hon. Och Vintergatan, vet forskran idag, är bara en av många miljarder stjärnhopar i universum.Jag räknar och hisnar. Om vi tar i i underkant: 100 miljarder galaxer gånger 200 miljarder stjärnor gånger ett okänt antal planeter.
– Så även om det kan vara frustrerande som lärare i astronomi att jag inte kan svara på allt så går forskningen hela tiden framåt, säger Maria Sundin. Ta bara det där med planeter. De stjärnor vi kan se med blotta ögat har människor studerat i flera tusen år. Men planeter, som inte själva genererar något ljus, har vi bara kunnat kartlägga de senaste 20 åren. Och där gör vi framsteg hela tiden. Idag den 20 april känner vi exakt till … vänta ska jag slå upp på nätet …  2018 stycken.

ALEC: ”När jag studerar försvinner oron.”
Via migrationsverket söker Alec asyl och kommer till ett transtiboende där han under en tid lever med en grupp Afghanska pojkar. Nu lättar det lite, säger han. Han får mat. En säng att sova i. Nu är han tillsammans med andra som har det som han. De kan inte tala med varandra, men spela spel, lyssna på musik.
Han börjar lära sig svenska. Bor på olika boenden. Får börja plugga.
– När jag studerar försvinner oron, då är jag på väg mot framtiden.

FILOSOFEN: Ovisshet är vår existentiella grund
Docenten i filosofi Jonna Bornemark funderar just nu extra mycket på vår relation till det hon kallar för icke-vetande, allt det vi inte kan veta något om. Anledningen är en antologi om kunskap och stadsplanering som hon är redaktör för på Institutionen för praktisk kunskap på Södertörns högskola.
– Ovisshet, säger hon när jag når henne på väg in i porten på jobbet, är en del av människans existentiella grund. Allt kan kastas om när som helst. Så är det för oss alla. Men det finns också en annan sida av att vara människa som balanserar osäkerheten och det är vår förmåga att själva skapa mening, både i det yttre och i vårt inre.
Istället för att förlamas av tanken på det som filsofen Albert Camus kallade ”det absurda”, det där att vi föds, lever en kort tid och sedan dör, tar vi spjärn, blir kreativa och skapande. Vi bygger hus, bildar familj, planterar ett träd, skapar samhällen, planerar för framtiden.
– På så sätt är ovisshet inte bara negativt, säger Jonna Bornemark, den är positiv och bär alla möjligheter inom sig.
Vi kan både se hur ovana vi är vid ovisshet, och förundras över den där inneboende kraften både hos oss själva och andra när den ordningen vi skapat faller sönder. För en kortare eller längre tid kastas vi in i det Jonna kallar icke-vetandets sfär. Så börjar något sakta ta form, en ny ordning, en ny mening uppstår ur kaos. Efter en tid har vi omskapat vårt liv.
Men det finns ett problem, menar Jonna Bornemark, och det är kanske det som gör de här passagerna svårare än de skulle behöva vara: Vi får alldeles för lite träning i att förhålla oss till det osäkra. Vår kulturs traditionella sätt att lösa problem kallar Jonna, med ett lånat ord från 1400-tals filosofen Nicholas Cusanus, ”ratio”. Vi mäter, kategoriserar och planerar. Ett fantastiskt redskap när situationen är under kontroll. I mötet med ovissheten är det trubbigt, kontraproduktivt.
– Istället för att låta ovissheten verka försöker vi fatta beslut alldeles för snabbt, säger Jonna Bornemark. Jag är sådan själv.
Hur menar du?
– Om jag sitter hos någon som till exempel är svårt sjuk blir jag handfallen och rädd. Om jag inte kan lösa problem vad ska jag göra då?
Kanske är det därför som de som för tillfället lever i ordningens värld har så svårt att veta hur vi ska bete oss när vi möter medmänniskor som lever i icke-vetandets verklighet – flyktingar, arbetslösa, sjuka, döende. Kanske är det därför debatten just nu i Sverige är så drastiskt svart och vit?
– Numera när jag står inför något jag ännu inte förstår försöker jag hålla tillbaka min handlingsvilja och istället aktivt stanna upp, låta saker och ting vara för att se vad som visar sig.

ALEC: Vart ska jag ta vägen om jag får nej igen?
Efter något år får Alec nej. Han har inte skyddsbehov, anser migrationsverket. Han kan åka hem.
– Hur kan de säga så? Vad vet de om mitt land? Ingenting är säkert där. Det har aldrig varit säkert. Hotet mot vår familj finns kvar.
Han överklagar. Och får nej. Han överklagar igen och får ett utvisningsbesked. Han avviker.
Sedan dess Alec levt gömd. Under en period studerade han i hemlighet på en folkhögskola och tog studenten. Sedan i vintras bor han hos en familj. Han vågar knappt gå ut. Oron finns där hela tiden. Han försöker distrahera sig – titta på film, spela spel, lyssna på musik – så fort det är tyst eller han ska sova översköljs fylls han av oro.
I augusti har det gått fyra år, då ska han söka asyl igen.
Vad gör du om det blir nej den här gången också?
– Jag vet inte. Vart ska jag ta vägen?
ANN LAGERSTRÖM
©annlagerstrom

Artikeln har tidigare varit publicerat i Tidningen Vi 2016.
FOTO Andrei Miemimäki, enligt cc.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

You Might Also Like

No Comments

Vad tänker och känner du?